LIVING PROOF
Nu har den långa resan officellt börjat, om än på tok för tidigt.
På julaftonsmorgon bestämde jag mig för att nu är det nu, och inte imorgon.
Jag skall tillbaka, och det är nu.
Inga mer visor, smärtan får ursäkta sig liksom alla förstå sig påare.
Inget kan stoppa mig.
Har nu ridit två pass. Båda i hoppsadeln.
Smärta, svordommar, och lycka; allt på en och samma gång.
Har kunnat trava, har kunnat galoppera.
Det lätatste för mig är skritt och galopp.
Lättsits är bara att bortse från ett par månader ännu, lättridningen klarar jag kortare stunder.
Kan inte trampa ner i stigbygeln, inget tryck där.
Får arbeta oerhört mycket med mitt knäslut istället.
Har fortfarande mycket vacklande stabiltet i knäet.
I och med att Mamma och Pappa åker tre veckor till Thailand imorgon har jag inte mycket till val.
Jag vill inte försumma Mammas och Villes otroligt fina jobb med Ember.
Han är en dröm att rida.
Så, från och med här början en extrem lång och hård resa som förhoppningsvis har sitt slut i mitten av sommaren. Målet är att vara tillbaka på tävlingsbanorna i juli-augusti.
Från och med idag kan ni återigen följa en lång resa för mig och Ember tillsammans.
Precis som alla andra gånger ska vi komma tillbaka, så mycket starkare.
