En annan vardag
Först och främst:
Jag har inte många läsare men Er jag har, Ni är ju fullkomligt underbara!
Tack för alla fina kommentarer och hejarop, ni anar inte hur peppande det är och hur lycklig man blir ända in i själen.
Tack så himla mycket!
För ett år sedan var jag i en helt annan situation än vad jag är idag, på många olika sätt!
Den största skillnaden är väl att jag idag inte är helgipsad! Efter att försöka ta en kort paus från Prinsen efter Riksmästerskapen i Hammarö åkte jag och två tjejkompis till Palma. Hur det slutade vet ni alla, efter första kvällen så var den resan förstörd och jag hade ett ben i gips och framför allt hade jag en total kvaddat knä!
För ett år sedan kändes det som att starta 120 på många sätt var väldigt långt borta! Jag red inte en enda 120 förra året. I år har jag ÄNTLIGEN hittat tillbaka till känslan och den rätta ridningen. Visst har vi ups and downs rent resultatmässigt, men runderna har varit bra och jämna i år! Helt annat flyt. Ember kommer aldrig att vara den lättaste hästen som man fullkomligt radar upp nollor på, oavsett min ridning. Han är en fantastisk häst med enorm kapacitet med hjärtat på rätt ställe, men samtidigt gör han det inte gratis.
Jag har äntligen hittat en trygghet i min ridning, hittat ett självförtroende som gör att jag kan sitta och trimma med ett leende på läpparna. En självförtroende som har gjort att känslan satt sig i ryggmärgen, jag kan trimma loss honom själv. Jag använder alla verktyg på rätt sätt, och framför allt tror jag på min egen modell och det är nästan det viktigaste. Självkänslan och självförtroendet genomsyrar allt jag gör med hästen! Ember är extremt känslig på den punkten.
Att hitta en tränare som man litar på till 210 % är inte vanligt. Det tog 10-tals år innan jag hittade min, och nu skulle jag aldrig drömma om att träna för någon annan. Att man hela tiden handlar i samförstånd och att träningarna hålls på ett sätt där man förstår innebörden. Att känna att man har fullständig uppbackning är så otroligt viktigt när man har ett lite svagare psyke som jag har. Mitt självförtroende är väldigt vacklande och kan förstöras i en milliesekund, och idag vet vi precis hur vi skall göra för att gå runt detta. Det har gjort att jag inte har lika stor prestationsångest och att jag framförallt är mer avslappnad på tävling. Jag njuter helt enkelt av stunden och min fina häst. Varför har jag inte gjort det innan? Jag känner helt enkelt ingen press till att prestera länge, jag vet vad vi kan. Jag vet vad vi gör på träningar. Jag vet att jag är klar för de klasser jag rider, annars skulle min tränare aldrig stå bakom mig.
Det viktigaste av allt är att man skall ha kul, det är därför vi faktiskt gör det. Tror tyvärr att många tappar glädjen någonstans halvvägs mitt i all hets. Ibland är det sorligt att vara på tävling. Jag har hittat min glädje och samtdigt förlikat mig med att jag inte är någon ryttartalang utan jag gör det på vilja och träning. Oavsett vad du är så kan man ha precis lika kul! Glöm aldrig det!
